Sanna

Allt som inte gör ont

Vinnarbidrag i tävlingen "Höströst" 2020.

Att skriva den här texten är att lägga stridshandskarna på hyllan,
om än bara för ett litet tag.
Det är att pausa ilskan och kampen som känns omöjlig att sluta föra
utan att drunkna.

Att skriva den här texten borde vara enkelt,
ändå kryper sig skavet inpå,
skedar min sneda ryggrad
lägger sig som ett skavande trycksår mot min kropp.
Manar till att varje text, varje ord måste vara en kamp,
en armbåge över näsan, ett knä i skrevet
på allt det som trycker ner oss,
samhället, myndigheterna, människosynen
och allt det andra.
Allt det som gör ont.

Men…

Jag vet att kampen måste få vara mer än det här,
mer än skavet,
det måste få finnas plats för andra historier än bara de som gör ont.
Så jag försöker.

Jag försöker.

Jag tänker på alla äventyren
som mitt under en pandemi kan kännas
så jävla långt borta.
Jag tänker på upplevelserna, känslorna, människorna.
På hur personer som på papperet bara är där för att utföra sitt arbete
ändå stannat för något mer.
Hur jag och mina assistenter blivit en stor del av varandras liv
och hur vissa av er kommit att bli
några av mina bästa vänner.

Jag tänker på den där gången när vi av misstag
översvämmade ett hotellrum.
Hur schampo och tvål bildade virvlar i duschvattnet
som hungrigt vrålade ut ur badrummet och täckte hela hallgolvet.
På eldröda hår som i en blandning av panik och skratt
försökte fånga virvlarna med fötter och handdukar.

Jag tänker på alla resor och sena nätter
vi fyllt med skratt, dåliga skämt och fulsång,
på alla tunna väggar och de stackars grannarna
som tvingats lyssna till oss.

På alla de gångerna jag gråtit så jag råkat snora på er
och ni sagt att jag inte ska bry mig om det,
för lite snor har ingen dött av.

På hur jag äntligen kan umgås med familj och vänner
utan att behöva be om hjälp,
utan att vara i en beroendeställning.
Att som vuxen inte längre behöva fråga mina vänner
om någon kan hålla sig nog nykter för att hjälpa mig hem.

På hur ni lärt er mitt kroppsspråk och kommer till undsättning,
innan jag hunnit fråga.
Vare sig det handlar om ett desperat behov av att klia sig, nerhasade glasögon
eller flykt från sliskiga män och ”klappa på huvudet”- sugna tanter.

På hur ni suttit med mig hela natten på akuten,
hjälpt mig skratta åt smärtan
samtidigt som jag plågat er med obligatoriska sjukhus-selfies.

På alla de gånger främlingar frågat om vår relation,
hur de gissat på syskon, kärlekspar,
ja till och med mor och dotter.

Alla gånger jag grillat med er och era familjer nu under pandemin
bara för att ta mig igenom sommaren
i så få bitar som möjligt, även om allt känns trasigt.

Hur en köksstol rasade ihop när en av er satt på den
och hur min pappa aldrig kommer låta dig glömma det,
utan upprepar att ”ja ska hon jobba, då får jag handla nya stolar först”.
Hur du ler och säger att ”det är som att vara hemma” trots att du är över 100 mil från dina egna föräldrar.

Hur vissa av er lyckats skrämma halvt ihjäl mig,
strypt mig med bröstmuskler mitt i ett lyft,
fått mig att skratta så jag satt i halsen
och väckt mig med snarkningar från rummet intill
likvärdiga en hårdrockskonsert.

Jag tänker på att jag hittat ett gäng sjukt irriterande
syskon och vänner för livet.
På att tillsammans är vi mixen av schampo, tvål och duschvatten
som virvlar runt, runt,
vrålar hungrigt på väg mot nya äventyr.

Slutligen tänker jag;
Nej, den här texten var inte enkel att skriva
men det gör inte äventyren mindre.

Att skriva den här texten är att alltid bära stridshandskarna
men också att bara få leva.
Det är att låta kampen vara mer
än bara skavet,
att låta minnena krypa ner längs min ryggrad,
för att minska trycket.
Att få berätta andra historier, än bara de som gör ont
och veta att det är okej
för det betyder inte att jag har gett upp,
snarare tvärtom.

Det är att aldrig låta mig själv drunkna.

Sanna Hedlund

Bland dejter och ogräs

Jag minns min första dejt med killen från studentkvällen. Mamma skjutsade mig och att min syster satt i baksätet och spionerade. Mamma tog fram kameran och det minnet bara blir pinsammare desto mer jag tänker på det. Jag minns också flaskan med rödvin, trots att ingen av oss egentligen gillade vin.

Däremot minns jag inte vad vi pratade om. Kanske var det inget att minnas, kanske var det nerverna, men troligtvis handlade det om något helt annat. Det handlade om att jag funderade på hur jag skulle kunna be min dejt om hjälp upp från stolen när vi var färdiga, eftersom jag inte hade någon assistent. Om vad hjälpberoendet av en så gott som okänd människa gjorde med mig. Om den ofrivilliga maktförskjutningen och otryggheten som letade sig in. Känslan av att vi inte var där på samma villkor. Och det handlade om hur jag dejtade ”praktiskt” och letade efter långa, starka människor, för att de skulle kunna hjälpa mig.

Det har nu gått 13 år och sedan jag beviljades assistans har jag gått på dejter som jag minns mer av. Dejter där jag inte behövt be om hjälp, eftersom jag haft min assistent i närheten.

Jag har haft möjlighet att lämna när jag velat och inte behövt vara beroende av personen mitt emot mig. Framförallt har jag slutat att bara dejta praktiskt. Men för att hitta en till synes vettig person ska man först swipea och sålla bort kommentarer som:

”Det gör inget att du sitter i rullstol, för det är insidan som rääääääknas”

”Ööööhm…Betyder din rullstol att du kan leva på bidrag?”

De kommentarerna är inte unika, Ibland känns det som att min rullstol är huvudpersonen och inte jag, trots att bara en av oss har puls. Att dejta är lite som att rensa ogräs. Ibland ser man inte annat och det bästa vore kanske att bränna ner skiten. Men någonstans där i grönskan finns den där fyrklövern som får mig att skratta på en dålig dag och som fattar min fascination för såpbubblor och barnprograms-intron från 90-talet.

Jag tänker ofta att dejtingappar inte är min grej. Det har tagit tid för mig att komma fram till hur mycket jag vill dela i min Tinder-presentation. När jag varit sparsam med info om min muskelsjukdom har det känts som att jag dolt en stor bit av mig själv och haft en bomb att släppa. Nuförtiden brukar jag lägga upp minst en bild på mig i rullstol och nämna det kort i presentationen. De som ser på mig annorlunda på grund av min rullstol, är inte heller de jag vill matcha med. Lite ogräs letar sig dock alltid igenom. Ofta i form av personer som vill ge tips på vård och träning, eller ”snällisarna” som gärna berättar att jag duger som jag är… Då är det bara att börja rensa igen.

Om några dagar ska jag gå på min första dejt sen innan Corona. Hur det går? Ingen aning, en sak är dock säker, jag kommer inte ta med mamma och hennes kamera.

Sanna Hedlund

Corona: Från konserter till bingokvällar

Samhället har börjat öppna upp mer och mer i takt med att antalet vaccinerade ökar. Samtidigt är vi fortfarande mitt i en pandemi där ingen varit opåverkad eller oberörd. Den här texten är en liten del av hur den här tiden varit för mig, med kaos och tårar, men också skratt och vardagsäventyr.

Det känns som en evighet sedan pandemins start. Sedan min första trevande känslan av att inte veta hur jag skulle bete mig och hur rädd jag borde vara. Att jag tillhörde en riskgrupp var klart, men hur jag bäst skulle skydda mig var svårare. Jag bytte ut ett liv fullt med bussresor, tåg, vänner och konserter mot isolering och tanken på att det skulle bli några hårda månader, men sen skulle det vara över. Jag minns hur jag och mina assistenter gick ut och promenerade och den absurda apokalyptiska känslan av osynliga faror istället för zombies. Jag tänkte att jag hade föredragit zombies, för de vore åtminstone en synlig fara.

Därför tänker jag inte göra det. Det är viktigt att vara ärlig och våga prata om sitt mående i såna här tider. Sanningen är att instängdheten tagit hårt på mig. Såklart fysiskt eftersom jag inte kunnat genomföra all min träning, men främst psykiskt. Fram till i somras hade jag inte kunnat träffa min familj på 1,5 år eftersom de bor i en annan ände av Sverige. Jag har tvivlat på det mesta, särskilt på mig själv. Ifrågasatt varför jag inte gjort mer av mitt liv och tänkt att vänner och assistenter ska överge mig för att jag blivit en så ”tråkig människa”. Vissa dagar har jag inte ens orkat klä på mig. Jag har också insett att det inte är konstigt att jag känner så.

I april publicerade Folkhälsomyndigheten en rapport om pandemins konsekvenser på folkhälsan. Angående människors psykiska hälsa sa rapporten bl.a. att ”grupper i befolkningen som redan före pandemin hade sämre förutsättningar för god hälsa verkar ha drabbats hårdare av restriktionerna under pandemin. Det kan gälla till exempel personer med funktionsnedsättningar, migranter eller personer med få sociala kontakter...”

Det förvånar mig inte. Den svenska modellen har lutat sig på att riskgrupper isolerar sig och inte belastar sjukvården, samtidigt som det känts som att andra fortsatt leva sina liv. När vaccinationerna kom igång tog det tid innan det specificerades vilken fas LSS tillhörde och jag önskar att det var en obekant känsla att känna sig bortglömd, men det kändes så bekant. Att vi sedan placerades en fas längre ner än hemtjänsten är en annan diskussion där jag inte heller kan hålla med.

Här tänker jag stoppa mig själv, för det är lätt att räkna upp allt det jobbiga med ”Corona-tiden”, men svårare med det positiva. Sanningen är att inte allt varit skit. Alla har inte övergett mig för att jag ”blivit tråkig” och mina assistenter och jag har kommit närmare varandra. Vi har varit arga tillsammans, lärt oss minst 20 nya sätt att svära på, men också sätt att visa varandra uppskattning. Konserter har bytts ut mot Bingolotto och häng i tomma lekparker. Vi har gjort det bästa av situationen, vaccinerat oss och hjälpts åt att se människan bakom skyddsutrustningen, även när den skapat distans. Vi gör det för varandra, för att vi vill varandras bästa, även när världen omkring oss suger.

Sanna Hedlund