"Jag känner mig aldrig handikappad faktiskt."

– Jag älskar att umgås med andra människor. Det är fantastiskt berikande att träffa folk från andra kulturer och försöka förstå hur de värderar saker och ting och ser på livet. Orden är Pernilla Beckers, en sprudlande glad kvinna med lockigt mörkt hår och ett smittande skratt.

Porträttbild av Pernilla

Pernilla bor tillsammans med sin syster Susan i en lägenhet strax norr om Stockholm. På dagarna pluggar hon på Stockholms universitets personalvetarlinje och har hunnit halvvägs på den treåriga utbildningen. Pernilla är född i Stockholm, men uppvuxen i Karlstad och Uppsala.

Hon är en av många som tack vare assistansreformens införande 1994 kan leva ett bra liv.
– Det är den som gör att jag kan vara den jag är och leva det liv jag vill, säger Pernilla. På frågan om huruvida det är lätt eller inte att ta sig fram med permobil tycker Pernilla att samhället i stort är hyggligt anpassat sett ur en rent fysisk synvinkel. Men inte riktigt när det gäller den "sociala anpassningen" menar hon och exemplifierar:
– Jag kommer till exempel in i alla universitetets föreläsningssalar så då ses det som anpassat. Men sedan glömmer man bort att jag alltid är hänvisad till en plats längst fram i salen, som påminner om en mindre arena, istället för att kunna sitta med mina studiekamrater lite högre upp.

När hon inte pluggar så gillar hon att träffa kompisar, gå på krogen eller på bio. Eller varför inte göra ett dagsverke åt Röda Korset.
– Jag brukar hålla föredrag om folkrätt och även prata om flyktingars utsatthet. Det som slår mig är hur lätt det går att bryta ned en människa i förtvivlan, hopplöshet och förnedring.

Här träffar hon andra volontärer, bland annat många militärer.
– Jag har fått en helt annan syn på Försvarsmakten efter dessa möten. Det handlar förvisso om militärer som är utbildade för att använda våld, men som har ett djupt patos och engagemang för andra människor och också är beredda att göra en aktiv insats. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att jobba i Försvarsmakten, exempelvis med rekrytering och hjälpa till att hitta rätt person till rätt plats. Det känns som en hyfsat viktig uppgift.
– Eller varför inte sticka utomlands igen, säger hon och skrattar.

Hon har varit ett halvår i Spanien, pluggat och festat med kompisar. Pernilla har också hunnit med en vända till Indien. Hennes bruna ögon skiner upp när hon berättar om sin familj och vänner.
– Jag känner mig aldrig handikappad faktiskt. Allting handlar om hur man tar det. Visst händer det att folk frågar om hur man har det och hur det fungerar att ta sig fram i en permobil. Men så länge det handlar om ren nyfikenhet så tycker jag det bara är bra.

Hon berättar om en episod i Spanien när kompisarna ville gå ut på krogen, men Pernilla tackade nej. Då nämnde de vilken krog de ville gå på varpå Pernilla svarade:
– Bra. Dit kommer jag ju ändå inte in, sa hon och tänkte på trapporna vid entrén. Varpå kompisen svarade reflexmässigt:
– Vadå inte komma in? Du är ju äldst i sällskapet!

Humana ansvarar för personlig assistans som Pernilla har tillgång till 24 timmar om dygnet som hon behöver. Humana har funnits med så länge som Pernilla kan minnas. Från början var det föräldrarna som valde, och hon har aldrig haft anledning att byta.
– Visst kan jag välja fritt, men jag känner mig inte som en normal kund i den bemärkelsen. För mig handlar det mer om långsiktigt engagemang och en bra relation som ska hålla i vått och torrt.

För Pernilla är den viktigaste egenskapen ärlighet hos en personlig assistent. Ärlighet lägger grunden för allt annat.
– Humanas assistenter har allt som behövs för en genuin och ärlig relation. Dessutom lyckas Humana med det svåra konststycket att kombinera både erfarenhet med nytänkande och sådant värdesätter jag högt.

Se en film med Pernilla

Kontakta oss
Sök jobb här