”Livet går vidare, ge aldrig upp”

Som många tonåringar drömmer Sara om en egen lägenhet, ett jobb och självständighet. Länge såg hon det som ouppnåeligt, men efter år av depressioner, ångest och självskadebeteende bor hon nu på ett HVB-hem utanför Uppsala och kommer långsamt närmare sina mål.

Behandlingshemmet ligger några mil utanför stan i ett stort grågrönt trähus omgivet av åkermark. Det är en liten enhet som drivs av Tiangruppen, ett företag inom Humana, med sex platser för flickor mellan 15 och 19 år.
– Tiangruppen är det ställe som har gett mig mest hjälp, säger Sara. Man får vara delaktig i sin behandling och personalen bryr sig verkligen. Det är inte bara ett system med en massa regler som man inte förstår.

Sara är 18 år och uppvuxen i norra Sverige. Hon blev familjehemsplacerad för första gången vid två års ålder. Hennes självdestruktiva beteende började under en period då hon mådde väldigt dåligt psykiskt, och förvärrades av socialtjänstens beslut att flytta Sara från det familjehem hon bodde i. Hon var då 11 år.
– Det var som om socialtjänsten inte förstod att jag hade mitt liv där, i mitt första familjehem. De flyttade mig till min mamma, men det gick inte att vara där. Jag var 10–11 år när jag började skära mig. Från början är det kanske så att man hoppades att någon skulle höra en, det var mitt rop på hjälp, säger hon.

Men ingen hörde, eller så visste de inte hur de skulle hantera situationen. De följande åren flyttade Sara mellan olika familjehem och behandlingshem. Sara talar öppet om sin problematik. Det är inte helt enkelt, men viktigt. Förra året var hon en av de ungdomar som medverkade i uppsättningen Vi känner ingen smärta på Uppsala Stadsteater, ett samarbete mellan teatern och Humana. Det här är ungdomar vars talan ofta förs av andra personer, organisationer och myndigheter. 'Nu är spelbrickan omvänd', beskrev Uppsala Stadsteater projektet som drog fulla hus. Från scenen kom tunga självupplevda vittnesmål om droger, sexuella övergrepp,ångest, självskadebeteenden och självmordstankar.

Idag är Sara självskadefri sedan ett år tillbaka men underarmarna bär sina tydliga spår. Ärren är många och täta. Sara går nu i skolan i Uppsala för att läsa in grundskolan. Hon tränar mycket, gärna boxning, och drömmen är att arbeta som Personlig Tränare(PT). När Sara ser framåt har hon många mål. Det handlar om att kunna leva i en lägenhet på egen hand. Att klara av skolan och att ta körkort är andra mål. Dessutom hoppas hon i framtiden kunna spendera mer tid med sin son. Han fyller två år i vår och bor i ett familjehem. Sara hälsar på honom var tredje helg. Sara har gjort stora framsteg det senaste året, men säger att hon tar en dag i taget.
– Det är svårt att se sig själv och sätta sig själv i perspektiv. Jag har fått många verktyg för att må bättre men samtidigt är det inte enkelt. Det tar tid att ta det där steget till att lita på mig själv, men det får ta den tid som det tar, säger hon.

Kontakta oss
Sök jobb här